En del påstår att han föddes bakom ett öltält i Manchera, fristaden mellan murarna i Shin-Faralin. Att han förgiftade sin mor vid nedkomsten och att hon omedelbart avled i horrida kramper. Han ska också blivit avlad genom hundra våldtäkter och att hans liv styrs av hämdbegär mot dessa män. Andra påstår att han kommer från en brokig borgarfamilj som inte ville ha honom och följdaktligen lämnade honom att dö på gatan, men att Ilba sett renheten i hans själ och därmed utsett honom till sin skarprättare. Sedan finns de de som har rent befängda åsikter, som att han skulle vara en oäkta son till Kejsaren och att denne i sin iver att tillintetgöra en potentiell arvtagare till tronen, placerat honom i sådana miljöer att brott och illdåd blev de enda alternativen. Vilka omständigheterna än var kring hans ursprung växte han upp i Shin-Faralins gatumiljö. Först som tiggarpojke och småtjuv, senare som informatör mellan olika falanger inom tjuvgillena. Han lärde sig snabbt värdet av information och hur denna skulle frambringas, samt hur man bäst förmedlar den till olika intressenter. Han dräpte sitt första offer vid tolv års ålder och insåg genast hur bräckligt livet är och med vilken enkelhet det kan släckas. Sitt första mord utförde han vid tretton och vid femton års ålder sitt första kontraktsmord. Två år senare var det hans huvudsakliga inkomstkälla och nu, när han är tjugotre, räknas han som den främste inom sitt gebit. Hans namn viskas på krogar och torg. Ingen törs längre säga det högt med fruktan för reprisalier. Om han anställs för ett mord kan målet räkna sina kvarvarande levnadstimmar. Hans namn är kort men han behöver inget annat. Detta är hans berättelse.

AUNVIN

1

Rökdoften från den falnande brasan var tung i rummet men den kunde ändå inte tränga undan lukten av svett och stekfett. Ögonlocken på de fem vakterna hade blivit tunga så här framåt småtimmarna före gryningen. Det underlättade inte att den de skyddade hade sjunkit in i djup sömn åtskilliga timmar tidigare och nu låg och snarkade högt framför glöden. Irritation och en surmulen undran om det verkligen var värt guldet de fått fick männen att kasta illasinnade blickar åt hans håll. En och annan loska letade sig också förstulet åt det hållet utan att de för den skull vågade träffa. Represalier var att vänta i sådana fall. Starka represalier! Det verkade som om lopporna bet ojämt i natt också. Förbannat vare alla rika!

Rummet var fem meter på längden och tre på bredden. Eldstaden fanns på ena kortväggen och den andra hyste rummets enda utgång. En reglad dörr täckte öppningen. Golvet var bar jord och väggarna var murade, utan dekorationer. Taket var lätt välvt mot mitten men saknade även det utsmyckningar. Männen kände sig som i ett fängelse. Tur att det bara var för natten! De satt runt ett bastant ekbord med sirligt snidade droppsidor, på bänkar av betydligt enklare material. Rummet hade tömts på utsmyckningar och överflöd dagen innan. Bordet, som tillverkats av en mästere på plats inne i rummet, hade dock inte kunnat flyttas genom dörren och nu var det täckt med tömda skålar och benrester, en halvfull smörbytta och absolut tomma sejdlar. En dolk hade föraktfullt lämnats mitt i bordsskivan med spetsen nerkörd genom en nu skrumpen tomat.

Vakterna var hyrsvärd av främsta klassen, den sorten man behövde ha djupa kontakter i den undre världen samt ekonomisk bärighet för att få tag i. De kostade en smärre förmögenhet men hade egen utrustning och hade använt den i åtskilliga strider. De hade valt bostaden och mördat de som bodde där när de inte ville flytta sig. Rummet hade rensats och barikaderats tidigt på eftermiddagen och sedan hade de suttit och ätit, spelat shiun-fau och berättat minnen till den som anställt dem inte stått ut längre utan lagt sig med ryggen till. Tonen hade då blivit lägre men råare för att till slut avta helt när ögonen inte längre lydde.

Chefen för vakterna hade passerat åldern när reaktionerna var som bäst, men han tog igen det med erfarenhet. Ynglingarna ansåg han hade för bråttom och var lätta att spela ut. För mycket hets och ganshta i ungdomen nu för tiden! Normalt sett var han slätrakad men de senaste dagarnas skäggstubb uppvisade gråa tecken på ålderdom. Hans hud stramade inte lika hårt över kindbenen heller. Ändå var han den som minst led av sömnlösheten. Genom åren hade han lärt sig att ta mikrosömn när det gavs tillfälle. Han tittade sig omkring bordet på de andra fyra och bort mot väggen där svärden och sköldarna stod. Han skrockade till för sig själv när han mindes jungfrun han tagit under en räd mot en by för länge sedan. Hur hon fått tag i sin fars svärd någonstans ifrån och försökt ränna det genom honom. Han hade sparat det sedan dess och det hade räddat honom åtskilliga gånger. Han tyckte att det var lättare att hantera än andra svärd han svingat, men det kanske var inbillning.

Det kliade på ankeln och han drog upp hosorna för att komma åt. I de låga stövlarna hade han en stickdolk och innan han angrep klådan kände han efter att den var på plats. Något bet till ordentligt strax ovaför fotknölen och han svor till och slog på knölen för att döda vad det nu var som bitit. Handen träffade något och han rätade belåtet till byxorna över stövlarna. Än en gång lyfte han en sejdel bara för att konstatera att den verkligen var tom. Han tog en brödbit i stället men den hade torkat och var alldeles för hård för att ätas utan något att doppa den i så han slängde den tillbaka upp på bordet med en knyck i handleden.

En av de andra vakterna hade lagt huvudet på ena armen på bordet och sömnen förde honom bort i tunga andhämtningar och hopp om ljuva drömmar. Ledaren suckade och lät honom sova. Hade de varit någon annan stans hade de sovit i omgångar, men han kunde inte förmå sig att hålla samma vigil i ett låst rum i källaren på ett slumpmässigt valt hus i de sämre områdena i Norra distriktets södra del. Kanske skulle han ändå ge honom en reprimand senare.

Blåsan gjorde sig påmind. Det var ytterligare en nackdel med att bli gammal, urinreservoaren krympte, eller toleransen för mängden kanske. Han stödde sig med händerna på bordskanten och lyfte på rumpan. Av någon anledning bar inte ena benet och han satte sig med en duns. Märkligt! Han gned sig på låret och det kändes helt normalt. Måste ha somnat eländet! Han tog spjärn igen med armarna och ställde sig på det enda benet han kunde. Det började susa i öronen på honom och hjärtat gick på som om det kämpade sig ut ur bröstkorgen. Vad var det här? Så gammal var han inte... något rann i hans ansikte och när han förde handen dit kom den tillbaka med blod. Näsan droppade av det röda livet. Ögonen brände och andningen verkade plötsligt mycket svåråtkomlig. Han mindes inte att han satt sig. Vad hade hänt. Var hans tid äntligen kommen? Han tittade runt sig och upptäckte att de andra sov. Som i dimma försökte han lyfta armen och röra vid sin närmaste kamrat, men armen förblev slapp vid hans sida. Han försökte ropa men ingen luft kom förbi stämbanden. Det sista han tänkte på innan Ilba hämtade honom till dödens rike var något som hände bara några sekunder och ändå en hel evighet tidigare - en liten brännande känsla av ett bett på ena ankeln.

Aunvin lossade ljudlöst spännet som höll remmarna. Oändligt långsamt sänkte han sig ner till golvet under bordet. Hela kroppen värkte efter att ha varit absolut still närmare tolv timmar. Stelheten gjorde varje rörelse långsam. Han ställde sig på händer och knän under bordet och gjorde små gungande, roterande rörelser för att få igång kroppen. Det fotlånga, ihåliga blåsröret fördes tillbaka i fodralet på vänster underarm, under klädnaden. Han plockade också upp den förgiftade pilen och innan den stoppades tillbaka i etuit på vänster handrygg, blötte han dess spets genom att köra den genom den giftindränkta korkbit som satt fast under en bit 0läder i klädnadens framsida.

Kroppen började lyda honom och han satte sig på huk under ekbordet och såg sig omkring. Han såg fem par ben, en hängande arm, två tomma, slängda stånkor, en falnande glöd, kala väggar och sitt mål invirat i en loppbiten filt med ryggen åt hans håll. En fluga kröp förstulet över filten. Andningen hos offret var kort och lite ryckigt – han drömde. Aunvin rullade mjukt från hukande till ryggläge åt motsatt håll från sitt offer. Vakterna måste ses till först och när den äldste tagits omhand fanns inget reelt hot kvar. Ändå var han försiktig när han med armbågar och hälar tog sig fram från sitt gömsle, under bordet, vid ena kortänden.

Det enda ljuset i rummet kom från eldstaden och dess falnande glöd gav inte mycket till sken. Aunvin plockade fram ett stort ljus och sin glödlåda ur en benficka. Han ställde båda i mitten av bordet. En av vakterna låg och sov med huvudet på armen. Aunvin ställde sig bakom honom och tog fram en lövtunn kniv ur stövelfodralet. Efter en snabb blick på de andra tre, då han konstaterade att de sov djupt, tryckte han fast vaktens huvud med ena handen och körde bladet smidigt mellan skallbasen och kotpelaren. Vaktens liv ändades omedelbart och med bara en skrapning av ena foten till ljud. Han gick runt bordet och gjorde likadant med två till – kliniskt. Dolken stoppades tillbaka i stöveln. Sedan klev han upp och satte sig på huk på bordet. På ryggen hade han en klinga av underbenslängd, färstad med skaftet neråt för enklare åtkomst. Aunvin drog denna och samtidigt som han hade koll på sista levande vaktens rörelser, öppnade han glödlådan och satte lite oljigt tyg till glöden under sanden. Lågan kom långsamt. Ingen rörelse från varken vakten eller offret, så han tände ljuset.

Från att ha varit mörkt tycktes nu rummet bada i ljus. Vakten och offret började röra sig samtidigt, på väg upp ur drömmens djupa svacka. Vakten hämtade sig först, vilket bara var att vänta, och reste sömndrucket sitt huvud från bordet och såg sig omkring. Det tog fyra sekunder innan han fick syn på den hukande gestalten på bordet. Då hade mannen vid eldstaden vänt sig om och slagit upp ögonen. Vakten blev med ens klarvaken. Och tog spjärn från bordet med händerna för att komma bort från fienden. Aunvin väntade till han fick ögonkontakt med mannen vid elden. Deras blickar möttes under bråkdelen av en sekund, men det räckte. Aunvin vred sig mot vakten och i samma rörelse tog han tag med ena handen i mannens hår. Den andra handen fick klingan att gå i en båge med spetsen neråt och träffa mellan halsen och nyckelbenet på vänster sida. Bladet trängde genom mannens hud, halsådror, strupe, hjärta, lungor, lever och tarmar och stannade inte förrän hjaltet träffade halsen. Innan Aunvin drog ur bladet igen, vred han det ett kvarts varv av gammal vana. Blod följde med svärdet upp ur kroppen men eftersom hjärtat stannat var det det enda som lämnade honom innan han slog ryggen i golvet och stöten färgade väggen bakom röd. Vakten var glömd innan han träffade golvet.

Mannen vid eldstaden tog sig långsamt upp på fötter. Blicken var fäst vid den svartklädde mannens ögon – ögon av isande blå lugn. Han hade just dödat fem män och det verkade beröra honom lika lite som om han kliat sig i skrevet. Munnen kändes plötsligt torr som sand under ökensol. Armhålorna var blöta i kontrast och kall svett trängde fram i händer och panna. Hur kunde det ske? Han hade ju anställt de bästa. Fem män som kostat en mindre förmögenhet både i pengar och tjänster. De hade på sin väg ut ur Shin-Faralin tagit ett hus på måfå. Han hade själv skyddat den från magiskt intrång med de föremål han köpt för ännu mer pengar. De hade förskansat sig i källaren, ätit, skrattat (vakterna skrattade nästan hela tiden åt sina egna råa skämt) och somnat. Hade han kommit in genom dörren? Nej! Regeln var kvar och elden hade inte slocknat helt så han hade inte kommit in den vägen heller. Så hur? Nåväl... han hade fortfarande kvar en del föremål. Den som anställt denne mördare skulle få stå till svars. Han började rabbla orden han memorerat för att aktivera magin i en ring.

Aunvin gjorde en bakåtvolt ner på golvet till andra sidan bordet från mannen när han började uttala de uråldriga fraserna. En kaskad av förödande vit eld flödade från en ring på mannens utsträckta hand och det tycktes för Aunvin som om vissa av färgerna i rummet konvergerade bakom mannens hand för att åstadkomma det. Långt fortare än någon av dem hann reagera sögs elden, färgerna och energin av dem ner i ljuset på bordet. Ett fräsande ljud var allt som hördes och sedan var det tyst igen. Offrets förvåning var total! Aunvin väntade...

Mannen provade igen. Ett annat föremål, nya färger, andra effekter, men samma resultat. Ljuset på bordet formligen absorberade magin. Otroligt! Han bytte taktik och tog ett steg fram och sträckte sig efter ljuset. Mördaren rörde sig framåt samtidigt och skakade lätt på huvudet. Svetten gjorde kläderna blöta på ryggen, fruktan hade krupit upp och rest nackhåren. I förtvivlan tömde han sitt sista föremål och såg dess kraft förintas i ljusets enkla låga. På något sätt visste mördaren att han spelat ut sitt sista kort. Han rätade lite på sig, stoppade undan svärdet under klädnaden på ryggen och började lugnt gå runt bordet. Det var orättvist! Visserligen var han en ohederlig köpman men han förtjänade inte att dö. Rörelsen började ju gå bra! Riktigt bra! Han hade kontakter i hela Emparon, underhuggare i nästan alla städer. Livet hade ju bara börjat och han skulle kunna åtnjuta sina sista tio-tjugo år i välstånd och respekt. Inte sluta nu, så här i en fuktig källare i ett okänt hus. Han drog sin dolk och visste samtidigt hur fruktlöst det var. Detta var Lönnmördaren med stort L. Han skulle knappast hindras av en kniv.

Han fick rätt. Aunvin saktade inte ens in stegen, utan vred enkelt dolken ur offrets hand och stötte den genom bröstet mellan femte och sjätte revbenet till vänster om bröstbenet. Hjärtat stannade omedelbart och det tog bara några sekunder för mannen att dö. Aunvin gick upp på övervåningen där han lämnat ett bylte kläder. Han klädde den döde i en lång rock som dolde kniven i bröstet. En stor hatt fick han på huvudet för att dölja anletet för de som han mötte. Innan han lämnade huset med den döde i ett kamratligt tag om livet gjorde han en ordentlig brasa av bordet i källaren och förvissade sig om att det skulle sprida sig till resten av huset. Han vände ut och in på sin egen tunikajacka och det beiga tyget var av hantverkarsnitt, precis som den dödes rock. De två skulle tas för druckna arbetare vilka försökte ta sig hemåt på småtimmarna efter en alltför blöt kväll.

Det blev mödosamt att ta sig till Nordens torg vid Norra porten. Solen hade börjat sprida sina första strålar över horisonten när han lade ner sin döda last i sängen i det tvåbäddsrum han hyrt kvällen innan på Gyllene Bägaren. Han stod en stund, som han alltid gjorde innan han skildes från sina offer, tittandes i de döda ögonen, undrandes om de såg honom från andra sidan. Sedan lade han självmordsbrevet han fått av sin uppdragsgivare på golvet bredvid den döde, låste dörren med nyckelkopian han gjort och gick ut i gryningens tidigaste timme. Långt bort avtecknade sig en rökpelare. Han hade gjort skäl för sin lön... igen!

2

Han doppade fingrarna i vattenskålen innan han åter strök dem mot leran där den roterade på skivan. Försiktigt gjorde han krukan större, bukigare och tunnare genom att trycka lätt och dra uppåt med ena handen på insidan och stadga utifrån med den andra. Fotens nästan rytmiska pumpande på pedalen gjorde att skivan roterade med jämn, lugn hastighet; perfekt för det magnifika kärlet han arbetade med. Hastigheten på stenskivan ändrades aldrig. Inte ens när han var tvungen att ställa sig upp för att få rätt höjd på kärlet. Han avslutade med att forma kanten till en övervikning utåt innan foten slutade pumpa och drejskivan stannade. Krukan var då en famn hög och två fot bred på mitten, där den var som bukigast. Öppningen i toppen var endast en handsbredd och ytan var absolut slät. Ett mästerverk i sig och han visste att ingen i Shin-Faralin ens skulle kunna drömma om att dreja en sådan kruka. Ändå var den långt ifrån färdig.

Han hämtade en tunn silvertråd som var lindad runt en trästump i vardera änden. Med oändlig försiktighet drog han tråden mot drejskivan, under krukan, för att skilja på lera och sten. I taket hängde en kedja av khadmirförstärkt Dolominstål, gjord av malm från Iramac. Taljan gjorde det relativt enkelt att lyfta den kvadratiska, fem tum tjocka och en famn breda, stenplatta i vars hörn kedjan var fästad. Plattan var perforerad av tjugo hål, en tum breda och jämt fördelade över ytan, så att värme skulle kunna tränga igenom. Taljan hängde i sin tur i ett glidblock som löpte i ett spår i taket och allt han behövde göra var att hålla kedjan med ena handen och putta plattan med den andra för att komma alldeles intill drejskivan. Fyra stöd var gjutna i golvet och när han sänkte ner plattan på dessa var den med hårstråsprecision i samma nivå som skivan. Han hämtade en spann vatten och blötte noggrannt hela plattan och skivan. Sen drog han igen med silvertråden under krukan för att få in lite vatten mellan ytorna. Därefter började det tidskrävande och tunga arbetet med att flytta krukan till plattan.

När allt var klart hade han monterat dit hålförsedda väggar i spår på plattan och lagt dit ett tak utan perforeringar men med plugghål vid hörnen för att stabilisera konstruktionen. Väggarna och taket var betydligt tunnare än plattan och tillräckligt lätta att hanteras utan annat än oförstärkt muskelkraft. Kedjan löpte nu genom ringar i övre hörnen på konstruktionen. Han hade ställt in ett antal andra mindre föremål som också skulle skröjbrännas och jämt placerat dem i konstruktionen för att värmen skulle fördela sig lika överallt. Eftersom alltihop nu vägde ganska mycket hade han lagt kedjan runt en kuggad vinch med låsbart drev i båda riktningarna, så att han inte i utmattning skulle tappa lådan och få börja om från början med leran igen. Resten av den tvåhundra famnar långa kedjan fanns i ett angränsande rum och var där trädd igenom åtta fastgjutna järnringar i golvet innan den slutligen förankrats i urberget. Tillträdet till arbetsrummet fick den genom ett khadmirförstärkt runt hål i väggen.

Han öppnade dubbeldörrarna av järn i golvet. En varm doft av svavel nådde näsborrarna. Vinchen gjorde det mesta av jobbet och snart började han långsamt sänka lasten genom hålet ner mot den rinnande lavaströmmen, över tvåhundra famnar ner. När han var klar och all kedja var utsläppt tvagade han sina händer i källan som rann längs med väggen innan han steg ut i gryningsljuset. Vinterns bitande kyla angrep direkt kinder och haka och Aunvin drog på sig rävpälsen, bäverstövlarna och sälskinnsvantarna innan han började gå mot byn Amar i Shara län.

Verkstaden låg på kanten av en platå som kastade sig över tusen famnar nerför en brant klippvägg mot havet. Platån sluttade flackt innåt landet och sträckte sig längs med kusten, från Shin-Faralins södra utlöpare Solinaren i norr, till slutet av Brookskogen i söder. De varma havsströmmarna i Illiacbukten gjorde att frosten inte kunde förvandla havet till is och vågorna tackade genom att outtröttligt kasta sig mot klipporna. Fukten kombinerat med kylan i luften, gjorde miljön till ett elände i stort sett året om, men vintertid var det endast ett gammalt ugglepar som dristade sig hit upp. En mycket gammal borgruin utgjorde ett skal, men förfall gjorde att endast en minimal yta kunde användas till något alls. Resterna av ett torn gav ytterväggar och tak till verkstadens tre rum. Han hade tagit hjälp av en Aldrash för att hitta platsen och det hade vid Aneara kostat honom halva hans förmögenhet. En Dolomin hade sedan hjälpt honom med byggnationen i övrigt och han hade inte heller varit billig och eftersom allt skulle tjäna som en täckmantel fanns inte alternativet att ha ihjäl honom efter utfört arbete. En krukmakare har inte ihjäl folk!

Vandringen ner till byn tog halva förmiddagen och när han såg hustaken kände han att det sög i magen av hunger, han hade åter igen jobbat hela natten utan rast för mat eller dryck. Amar låg i en sänka på platån och det enda som syntes var röken från husen, ända till man svängde runt ett klippblock och var mitt bland dem. Ett hundratal envåningshus byggda av lera med halm, eller torvtak utgjorde hela byn. Den hade inga yttre försvar och vakthållningen sköttes av den något degraderade rådsmedlemmens, Zagahr Unvered, livvakter, vilka var två till antalet. Det fanns ett fängelse i byn men straffen som utmättes omfattade vanligtvis böter eller stryk. Kejsarens lagar fungerade dåligt här, trots att det bara var två dagsritter till huvudstaden och Faralins högsäte. Ett visst låt-gå-system rådde i stället, där Zagahr i sina nyktra stunder kunde döma i ett och annat tvistemål. En taverna och tre utskänkningsställen för allehanda starka brygder fanns i byn, samt ett gästgiveri som bestod i ett hus där en gammal änka hyrde ut ett utav rummen till vilsekomna vandrare. Aunvin styrde stegen mot tavernan.

Kopparslanten var ett enplanshus som de andra, men med en liten tillhörande lada för långväga gästers riddjur. Det var extremt sällan ladan användes och det enda kreatur den hyste var en åsna av äldre modell. Storstugan upptogs av två långbord på var sida om en öppen eldstad som under middagarna också tjänade som avskrädeshög för benrester och dylikt. Ett bås fanns också i ett hörn men ville man ha privatitet gjorde man bättre i att sätta sig vid ett långbord. De som dristade sig till båset blev till allmän iaktagelse och samtalsämne. Tre män och en kvinna fanns i lokalen och Aunvin kände dem alla vid mer än bara namn.

Värdshusvärden var en lång, korpulent herre med tunnt, blont, lite flottigt hår. Gången var sävlig och han hade ett sätt som gav intrycket att han undvek både samtal och kroppskontakt. Han hette Jomihn Varas, hade inga barn och var änkeman sedan tio år. Han sov lite och hade svarta ringar runt ögonen efter att ha suttit i åratal och stirrat på havet om nätterna. Han var trevlig mot gäster men utan överflöd. Den mat han lagade var enkel men mättande. Det fanns inget ont i honom och Aunvin funderade igen på om han skulle låta Jomihn gå över till Ilba av ren barmhärtighet.

Vid det ena långbordet satt byns grovsmed, Durgh Manarem. En bjässe till karl med underarmar lika grova som de flesta normala mäns lår. Han hade ett våldsamt humör när han drack och hade i ett sådant tillstånd slagit ihjäl byns ockrare ett par år tidigare. Som straff hade Zagahr dömt honom att äkta ockrarens änka, vilket var ett straff värre än döden för smeden. Han tillbringade därför minimalt med tid i deras gemensamma hem, smidde för att kunna dricka och somnade i gränder när han druckit för mycket. Aunvin funderade på att ta även hans liv. Inte av barmhärtighet utan för att han inte kunde känna något annat än förakt för en människa som dränkte sig i självömkan.

Den sista mannen i lokalen och den enda kvinnan var byns skomakare och hans hustru. Hymhanar Chanagar var en speta till man. Kort och mager var han, med för stort huvud till sin späda kropp, utstående öron och en spetsig, vårtig näsa som han alltid fingrade på. Hans stripiga, glesa och grånande hår och hans ständiga malande med tandlösa käkar, vittnade om hans höga ålder och han var i praktiken raka motsatsen till sin fru som vacker, ung och yppig satt bredvid honom. Hon var högst tjugo, hennes namn var Medledi och samtliga i byn undrade hur hon kunde vara gift med en sådan som Hymhanar. Han var dessutom, eller kanske just därför, oerhört svartsjuk och vaktade henne som en örn. Eftersom han också hade måttligt utstående ögon var den granskande blicken han gav andra män skrämmande galen. Om han inte hade haft nytta av skomakaren, skulle Aunvin definitivt ha tagit livet av honom av barmhärtighet mot resten av världen.

Dagens rätt, som alla andra dagar, var het stuvning, tjocka skivor mustigt bröd, kryddat med fänkål och anis, smör samt ett nötigt öl gjort av värdshusvärden själv. Aunvin satte sig mitt emot smeden och fick strax in en djup trätallrik och en slev. Stånkan med öl ställdes även den fram utan att ett ord hade sagts. Han försåg sig själv från grytan över elden, skar en tjock skiva av brödet och lade det i tallriken att blötas av stuvningen. Smörklicken lade han som de andra i ölen.

Trots att de visste vem han var, till ytan åtminstånde, kände han deras undrande blickar på sig medan han åt. Den enda som inte tittade var skomakaren, men de skulle titta desto mer på varandra så småningom. Maten var för välbehövlig för att han skulle ta meddelandet först.

En varm känsla av välbehag började sakta sprida sig genom kroppen och han kände att det slöa, farliga tillståndet av total matsmältning höll på att infinna sig. Det var dags att resa sig och få meddelandet. Han lade fem kopparslantar på bordet för maten och ställde sig upp. Normalt gjordes affärerna i skomakarens hus i byn, undanskymt från de andras blickar, men idag hade skomakaren valt att offentligt delge det. Aunvin funderade bara ett ögonblick på varför, samtidigt som han reste sig från bänken. Kanske ville skomakaren demonstrera något, kanske ville han ge uttryck för sin ilska över de blickar hans fru i hemlighet gav Aunvin. Oavsett orsak var det dags att få veta vem som ville honom något affärsmässigt.

Skomakaren reste sig nästan samtidigt och såg på Aunvin för första gången. Hymhanars pliriga, lite vilda ögon letade sig nästan till Aunvins. Det var som om han inte riktigt vågade se honom i ögonen men ändå ville få det att se ut som han gjorde det. Med förvånande djup basröst för att vara en sådan tanig liten man sade han: ”jag ogillar starkt att ni ögnar min fru på det där sättet!”. Han ställde sig lite med högersidan mot Aunvin och hade därmed ryggen mot de andra matgästerna. Vänsterhanden gled snabbt innanför klädnaden och hämtade något som han dolde i handen.

Aunvin stod helt avslappnad på främre trampdynorna på fötterna och med lätt böjda knän. Hans armar gjorde en avväpnande gest med handflatorna mot skomakaren samtidigt som han sade: ”Jag har inget otalt med er, men er fru är alldeles för vacker för att en man inte skulle titta på henne bara en gång!”.

Det glimmade till i Hymhanars blick och ansiktet förvreds en aning och Aunvin undrade om det blev allvar i hela situationen plötsligt. Det kom ett snabbt svar när skomakaren gjorde ett utfall som inte var del av deras överenskommelse. Vänsterhanden skickades i en båge mot Aunvins huvud, men lite för långsamt för att vara menat att träffa, samtidigt som skomakaren snurrade och verkade ta i allt vad han orkade i en rundspark. Den skulle aldrig ha träffat naturligtvis. Skomakaren var ingen kämpe och hela manövern såg klumpig och obalanserad ut.

Aunvin tog ett steg framåt och stampade med högerfoten i golvet samtidigt som skomakarens ben träffade hans. Följden blev att det lät otäckt högt för åskådarna och intrycket stärktes av att Aunvin skickade sitt eget ben åt sidan vid träffen och hoppade med det andra, vilket gjorde att det såg ut som om skomakaren riktigt sparkat undan benen för honom. I fallet greppade han Hymhanars livstycke och drog honom med sig. De landade i en hög på golvet bredvid bordet och Hymhanar gav ifrån sig ett uppgivet litet skrik när han kände Aunvins ena hand enkelt ta det han tagit fram ur fickan och styrkan i den andra när hans kropp stjälptes åt sidan.

Skomakaren fann sig ensam kvar på golvet och han såg Aunvin göra en graciös bugning åt värdshusvärden innan han lämnade lokalen. Hettan av skam, ilska och maktlöshet brände i hans kinder när han muttrande tog sig upp på fötter och ryckte tag i Medledis arm och klampade ut på gatan.

Tre småpojkar var de enda som var ute på byns gator och de var framme vid sitt lilla hus på några ögonblick. Han var arg så att han kokade, skammen hade försvunnit och ersatts av ett allomspännande hat. Han skulle döda den där krukmakaren! Strunt samma om extrainkomsten försvann.

Han hade en stridshammare i ett gammalt skåp på loftet. Ett arvegods från hans far, som deltagit i Airankrigen i Kejsarens fottrupper, välsigne hans minne. Hymhanar hade lärt sig hantera den av sin far och tyckte själv att han var en mästare på redskapet. Den där krukmakaren skulle få veta vad fruktan var innan han dog.

Hymhanar hade hög fart när han slet upp dörren, drog in kvinnan och fortsatte framåt mot stegen till loftet. Hjärnan reflekterade över att rummet tycktes vränga i sidled och när golvet träffade honom i pannan, strax över höger öga, rann all ilska han känt över i en undran av vad som hänt. Det verkade som om hela huset lyftes upp och snurrades runt sin egen axel och han skymtade sin fru och sin egen kropp vid dörren när han fortsatte rulla vidare över golvet. När huset kom att stillna såg han sin dekapiterade kropp signa ner på knä, med blodet pulserande ur halsen i takt med hjärtats försvinnande slag. Han kunde skymta krukmakaren vid sidan av dörren, en siluett av förkroppsligat mörker. Hans kropp dunsade i golvet, men ljudet tycktes dämpat och omgärdat av ett susande. Märkligt vad lång tid det tog att dö. Minnet av de halshuggna hönsens springande dök upp och lämnade efter sig en munter stämning.

Det sista han såg och förmådde reagera på var hans kvinnas uppspärrade ögon när de mötte hans och blodet som droppade från den långa, onaturligt glimmande kniven, som var stött genom hennes nacke och ut genom pannan. Han följde fortfarande en blodsdroppes färd mot golvet när Ilba hämtade honom.

3

Meddelandet var som alltid, magiskt förseglat. Det fanns ingen annan än Aunvin med hans specifika astrala avbild och därmed var han den enda som kunde öppna det. Hade någon annan försökt hade meddelandet förstörts och avsändaren notifierats. Vanligtvis fanns det en tydlig personbeskrivning, en plats och ett föredraget tillvägagångssätt nedskrivet på pergamentet. Den här gången fanns bara ett namn, men han visste självfallet ändå vem som var målet när han läst. Faralins yngsta, Kejsarens dotter, Shiara…

Han reste hem genast. Skomakaren hade ett gammalt ök till häst som Aunvin ansåg att han behövde bättre nu när Hymhanar inte längre var i livet och även om den inte orkade galoppera ens ett par steg, var det mindre ansträngande än att gå.

Kusten var vacker. Han brukade inte lägga märke till den men nu när vattnet slog mot klipporna och saltet fyllde hans lungor kände han en känsla som han sällan haft tidigare... Samhörighet! Solen var på väg ner över Iliacbukten och de små fiskekorna var på väg ut för att bedriva sitt värv. Han suckade och tittade ner på hästens nacke. Detta skulle bli hans sista uppdrag, om det rådde det inga tvivel. Antingen skulle han lyckas eller så skulle han dö, det fanns inga andra alternativ denna gången. Aunvin fruktade inte Ilba, han hade sett honom många gånger i sina offers sista ögonblick, men han kände ändå ett visst vemod. Det skulle inte bli en lätt uppgift. Kejsarens dotter! För första gången undrade han vem som ville sitt offers död.

Iordningsställandet tog lång tid. Han ägnade två dagar till att färdigställa sina skråbrända alster, packa dem i lårar polstrade med halm och lasta dem på en fyrhjulig kärra han hade för ändamålet. Sina privata effekter lade han i en järnbeslagen kista med Dolominlås. Nyckeln hade han i en skärstenskedja om halsen. I gryningen den tredje dagen efter Amarhändelsen spände han vagnen för skomakarens gamla häst och bad en stilla bön till Shaxinjar att hon skulle orka hela vägen. Han ägde förvisso en förmögenhet men ogillade utgifter när de inte var av nöd.

Vinden kom från norr och förde med sig alla havets dofter när han klatchade märrens bakdel med en vidja och styrde söderut. Det var kallt och urrigt och han kände sig vemodig där han gick. Stigen ner mot Hynskogarna ringlade sig som en orm genom platån mot låglandet nedanför och efter precis fyra hundra steg stannade han och vände sig om. Ruinen syntes forfarande som ett skadat finger och han tänkte på de alster som skapats här och sedan blivit del av rika människors hem. En nostalgi som för Aunvin var både märklig och unik. Han sänkte blicken och skakade på huvudet. Verkstaden kunde självklart inte vara kvar! Han uttalade orden han fått beskrivna för sig och fortsatte gå längs stigen. En knappt förnimbar skakning i marken och ruinens plötsliga försvinnande ner i lavafloden var det enda som hände.

Mitt på dagen stannade han för att låta hästen få havre och för att äta lite torkat kött och bröd. Hyn var som en torr kvistmur framför honom. Vintern hade skalat lövverket och bara torra pinnar kvarstod. Stigen skar sig mödosamt genom grenarna och Aunvin såg inte fram emot att följa den. Hyn var känd för sina ulvar.

Han hade valt att kalla märren Lill och han talade lugnande till henne medan han bytte om. Han räddes inget liv men ogillade att döda i onödan, i alla fall om det gällde djur. Axelskydden var vadderade och täckta av små, svarta, sammanlänkade metallfjäll. Vänster överarm hade metallskenor över läder och likaså vänster underarm. På höger underarm hade han bara härdade läderskenor för att kunna använda vapenarmen till fullo. Han drog på sig ett par byxor som var vadderade över lårens fram och baksida där de även hade en slags räfflad metall insydda för att värja mot svärds- och dolkstick. På smalbenen var också metallskenor fastsydda men dessa hade en yta av ett tjugotal tumstora halvkulor, vilka åsamkade en fiende alldeles förträfflig skada vid spark mot de ställen på kroppen där man hade hudnära ben. På skorna spännde han fast en yttersko av metall, där undersidan hade skärvor för fäste i snön och tåns översida hade spikar för offrets mjukdelar.

På vänster skuldra spännde han fast ett etui med tolv kastknivar så att skaften stack fram över axeln. Likadant gjorde han på vänster bröst så skaften pekade mot höger fot. De två dolkarna i varje stövel bar han jämt och likaledes de två långa, dubbeleggade dolkarna vilka var fästa i ett kryssharnesk på ryggen med handtagen nedåt så att greppen satt i svanken. Han lindade en tre famnar lång, mycket tunn kedja runt vänster underarm under sälskinnsvantarna. I ena änden på kedjan satt en knytnävsstor metallkula och i den andra en avsmalnande krok, en fot lång.

Han lade en tjock mantel med huva över rustningen mot kylan och sedan tog han hästens betsel och började sin resa in i skogen. Det dröjde inte länge förrän han var tvungen att ta fram en vedyxa för att röja den sällan använda stigen, så att ekipaget skulle ta sig igenom. Det var mödosamt och gick långsamt.

Fram mot kvällen hade han bara förflyttat sig en knapp femtedel mot byn Tonir som låg mitt i skogen, hästen var helt slut och Aunvins uthållighet var obefintlig. Han lät Lill få hö som han hade på vagnen och sedan lade han sig under sin mantel bredvid lårarna och somnade omedelbart.

Andra dagen tog de pauser oftare, men var lika slut när kvällen kom. Tredje morgonen vägrade Lill att gå. Hon bara frustade och skakade sitt huvud. Aunvin försökte locka med mat, dra i betslet, snärta hennes länd med en vidja, böna och be. Inget hjälpte och hästen tycktes ha gett upp livet. Aunvin funderade på om det skulle gå att dra vagnen själv, men insåg att det projektet skulle bli övermänskligt. Han satte sig på vagnslemmen och satte händerna under hakan. Han satt så fortfarande när ulvarna kom.

Lill lyfte plötsligt på huvudet och började ta några steg. Aunvin fick smaken av rädsla i munnen. Han kände den varje gång sina offer insåg att de skulle dö och visste omedelbart vad det var. Hästen fruktade för sitt liv. Ett ögonblick senare stod han på lårarna och sökte av skogen. Sälskinnsvantarna och manteln föll obemärkta ner på flaket. Ulvarna var många. Rörelser överallt, runt omkring kretsande, väntande.

Aunvin slöt ögonen, tog ett djupt, kallt andetag genom näsan och höll det. Hjärtfrekvensen lugnade sig. Hörseln fokuserades och han hörde ulvarnas frustande, deras fotsteg i snön, deras hjärtslag. Han kände deras lust att döda, deras makthunger och det fullkomligt bestialiska i deras natur. Han andades ut långsamt och öppnade ögonen. Alfahannens gula mötte hans gröna genom grenverket och ulven gnydde till, ryggade ett steg tillbaka, men gav sedan upp ett vrål som fick märren att gnägga högt av skräck. Alla de andra ulvarna rusade mot dem samtidigt.

Tre av dem dog av kastknivar innan de hunnit fram. Fyra ulvar sprängde mot hästen framifrån, två kom bakom vagnen och ytterligare sex kom från sidorna, tre från vardera. Tiden tycktes bromsas när Aunvin hoppade över hästens huvud i en roterande rörelse, mötte en ulv i språng och när han passerade lät han kroken i kedjan runt armen fastna i dess väldiga gap. Med kroppen som mothåll för kedjan vred han till sin egen kropp och med den kraften slet han av nacken på ulven innan han landade på fötter. Kedjan var nu ute i hela sin längd och Aunvin använde hastigheten i sin egen rörelse till att forsätta svinga kulan i den andra änden mot huvudet på ulv nummer två. Effekten blev förödande. Skallbenet mosades och det stora djuret var dött innan det kanat färdigt i snön. Han använde broddarna på sina skor till att få extra fart i rotationen när han landade och gav nästa attackerande ulv en spark med smalbenet så att den totalt ändrade riktning och landade ryckande tre famnar bort. I rörelsen drog Aunvin en av sina dolkar från ryggen och öppnade halsen på den fjärde ulven när den hoppade förbi.

Han tog två springsteg mot vänstersidan av vagnen, drog sin andra ryggdolk och kastade sig på rygg med huvudet i färdriktningen. Glidandes på rygg stötte han en attackerande ulvs stora bröstkorg tre gånger på vägen förbi. Den snurrade våldsamt för att hugga sina käftar i det som sårat honom och fick se Aunvin svepa runt med ena benet och träffa en annan i flocken i ögat med den spikförsedda skon. Han lät sig dras med när ulven föll förbi och använde djurets tyngd och hastighet för att komma upp i stående mitt framför den sista ulven på denna sida vagnen. Den dog med en av Aunvins långa dolkar i vardera öga.

De två som kommit bakifrån tog språng upp på flaket samtidigt. Aunvin gjorde en bakåtvolt upp på sidan av vagnen och samtidigt som han i ett hjulande hoppade över till andra sidan, satte han sina dolkar i ulvarna, en i vardera nacke. Han landade på fötter med ryggen mot vagnens högersida, hukade och satte en kastkniv i en ulv på väg mot hästens strupe. En annan satte sitt väldiga gap runt hans vänsterarm och bet till. Den dog med Aunvins hela näve genom ögat, men hängde ändå kvar när den sista attackerade. Han rullade över ryggen på den ulv han satt fast i, drog en stöveldolk och satt den i kalotten på den sista ulven som just begravt sina tänder i sin arme kamrat när Aunvin flyttade sig. Armskenorna hade varit värda priset. Han tittade upp och mötte alfahannens blick igen för en kort stund innan den ljudlöst försvann in i skogen, flocklös. Lill hade inga problem att gå efter händelsen och de anlände Tonir på kvällen den fjärde dagen sedan avfärden från kusten.

Byn var ett litet samhälle om cika tjugo, låga, stockstugor där alla invånare utom en krögare arbetade med skog och försåg Shaugars fästning med virke. Aunvin köpte två gigantiska arbetshästar för hutlösa pengar, gav Lill till krögaren för ett mål mat och sovplats för natten och begav sig av från byn innan gryningsljuset kom. Vägen mellan Tonir och fästningen var välanvänd och med byteshäst gick det undan och därför kom han till Shaugar och Kustvägen mitt på eftermiddagen. Han stannade inte utan vek av åt norr på den stenbelagda vägen och lät hästarna sträcka ut stegen.

Kustvägen var Emparons livsnerv. Den började vid gränsstaden Stark i norr och följde kusten i det väldiga kejsardömet, runt hela Iliacbukten till gruvorna i Caerville i öster. En aldrig sinande ström av resenärer färdades på vägen som var bred nog för tio man att gå på armlängds avstånd bredvid varandra. Med en halv dags vandringsavstånd låg värdshus där även en kejserlig soldatstyrka var posterad vid varje. Soldaterna var väldisciplinerade, välutrustade och erfarna. Inget fick störa handeln längs vägen och väldigt sällan gjordes det heller.

Daria var en befäst stad. Den sex famnar höga ringmuren sträckte sig över och runt fyra, toppiga, kullar. Mella kullarna var en öppen yta där tätt stående trä och stenhus blandades med en nästan febril aktivitet av folk och fä. Norr om staden fanns en inhängnad för handelskaravaner och på den ytan, vilken var dubbelt så stor som stadsytan, fanns ett tjugotal värdshus och krogar av varierande kvalitet och prisklass. Här bytte varor ägare utan skattemässig inblandning från kejsaren och även om priserna var lägre än snittet så försåg denna svarta marknad kunder över hela världen. Daria var ett tungt fäste för den undre världen och eftersom den bara låg två dagsmarscher från Shin-Faralin var det en strategisk pärla. De stora handelshusen hade naturligtvis affärslokaler här också och Långväga Handelshus, Blå Ulven, Emparon Förenade, Öst-Väst och Meral ägde alla stenhus i stadens bättre kvarter. Det fanns naturligtvis kejserliga vakter och man kunde se på deras juvelmängd hur mycket åt sidan de tittade för att inte se.

Aunvin betraktade med förakt kommersen. Han tillhörde visserligen den undre världen själv rent definitionsmässigt, men han ansåg att fifflandet i affärer var smutsigt och hade alltid baksidan att de med makt fick mer makt och de utan försökte kämpa sig uppåt. Det lämnade alltid en stor skara som slavade, ibland bokstavligt, åt en väldigt distinkt elit. Ändå begav han sig till Blå Ulvens handelshus för att sälja sina varor. Han hade gjort affärer med dem tidigare och den stora urnan var ett beställningsjobb.

Khamash släppte allt och skickade lärlingar på de andra kunderna när Aunvin klev in.

"Vamar, min vän!" han hade armarna utsträckta från sin feta lekamen, i en omfamnande hälsning. Guldarmbanden glittrade och klirrade i takt med hans rörelser. Stora azurblå kläder, med guldborder och med ett ulvhuvud broderat på vänster bröst, täckte den övergödda kroppen och på fötterna hade han sandaler trots kylan utanför. Denna herrre behövde inte bry sig om vädrets makter. Khamash använde Aunvins alias när de talade, han visste inget annat och om han vetat hade han inte varit kvar i detta livet. Det som var mest i ögonfallande var dock inte hans hydda utan ögonen. Lätt nedåtvinklade i ögonvråna och med klarlila irisar gav han intrycket att se rakt igenom alla han tittade på. Hans ursprung var inte Emparon och Aunvin gissade på långt västerut, Pasahanar kanske.

"Vilket förskräckligt väder vi har!", sade han som om han visste, samtidigt som han lotsade Aunvin till ett rum längre in i huset. Ingången till hallen bevakades av en gigantisk vakt. Han var tvungen att böja nacken för att inte slå i taket och hans blonda hår i flätor och tätt sittande, djupa, ljusblå ögon avslöjade honom som en kaspier. Hans långskaftade dubbelyxa stod lutad mot dörrposten bredvid honom även om han aldrig skulle kunna svinga den inomhus. Aunvin höll blicken i golvet när han gick förbi, kaspier hade en kuslig förmåga att känna igen en mördare på blicken. Han gissade att det var för att alla i deras samhällen var krigare, utan undantag. Allt annat sköttes av slavar.

Khamash låste upp en järbeslagen ekdörr och satte sig bakom ett magnifikt snidat skrivbord i ebenholts. Längs väggarna stod pidestaler med ovärdeerliga konstföremål, bokhyllor med fler böcker än Aunvin hade sett i sitt liv och fantastiska gobelänger med varierande bilder, alla dock utsökta hantverk. På en av pidestalerna stod en vit elefant i knytnävsstorlek. Den var av porslin, målad och dekorerad med ett halband av juveler. Man kunde se ådringen i djurets skinn, se att öronen fläktade för att kyla den stora kroppen och trots att det var en skulptur tycktes den andas och svänga sin räfflade snabel.

"Jag ser att du har behållt den!". Aunvin nickade mot elefanten.

"Jag kan inte slita mig ifrån den. Har försökt sälja den några gånger och vid Valim har jag haft intressenter, men varje gång jag fått ett bud har elefanten dansat för mig och jag har behållt den. Det är det bästa du gjort! Det bästa hantverk jag sett... Du skulle begärt mer!". Han log och Aunvin visste att buden Khamash fått var tiodubbla mot vad han hade betalat för den, men det var så denna världen fungerade. Han kände ingen bitterhet, pengar fanns det gott om och att kunna fängsla en så härdad köpman som Khamash, vilken förmodligen skulle sälja sina egna fötter till rätt pris, var också en form av betalning.

"Vi får väl se om du kan sälja det jag har med mig denna gången då!"

Förhandlingarna tog större delen av eftermiddagen och innan båda parter var nöjda hade Aunvin funderat tio gånger på att slå ihjäl Khamash för hans fräckhet och Khamash hade i sin tur övervägt dubbelt så många gånger att kalla på sin kaspier för att slippa betala överhuvud taget.

Han sov på Silkesmasken den natten. Unnade sig lyx, tvagning och fantastisk mat eftersom han visste att det skulle dröja till nästa gång. Han bytte med en ansenlig mellanskillnad i egen favör, sina arbetshästar och sin vagn mot en snabbare, smäckrare häst och en tvåhjulig ståvagn som bara hade plats för hans utrustning i kistan framför fötterna.